Sitter här med en kall cola, kvällen är inte så långt liden, och jag har en Texas vid mina fötter. Han ligger och tar det lugnt, halvsover. Det är inte utan anledning han har fått smeknamnet "little Buddha".
Kom precis tillbaka från gymmet. Kvällens pass var knappast det bästa i världshistorien, fast jag är helnöjd med att jag gick dit och körde lite rygg. Dels för miljöombytet, och dels för att skapa mig en ny vana. Jag har fortfarande inte bestämt mig för ifall jag vill ha en rippad kropp eller bara vara allmänt välmående. Det beslutet känner jag ingen större brådska inför, "varför" är mycket viktigare än "hur".
Var ledig igår, och det är fascinerande att se vad man väljer att göra när man har en hel dag att lägga oavkortat precis som man vill. I det här fallet började dagen med att sova till tio, hoppa in i bilen mot åtvid med Tobbe, för att sedan spontan-hälsa på mamma vid elva-tiden. Tur att hon jobbade kväll igår, så att hon var hemma.
Jag och Manuel fortsatte med att promenera genom hela Åtvid. Typ. Vi fokuserade på elljusspåret, min favoritpromenad-sträcka när jag är där. Har förresten kommit fram till att åtvidabergs elljusspår är en av mina favoritplatser. Det var ju trots allt här jag på helt eget initiativ gjorde något åt min urkassa kondition vid 14-årsåldern. Jag vet än idag inte riktigt vad det var som drev mig till att börja träna, men jag är väldigt glad att jag gjorde det.
För mig är elljusspåret en symbol för att ta kontroll över sitt liv.
Åkte förbi farsan och hans fru en sväng, där Texas fick brottas med Ulrik och Wilmer. Blev även bjuden på käk (potatis, spenat och falukorv). Var många år sen jag åt det senast. Det känns som en väldigt konstig blandning på något sätt; falukorv och spenat. Fast det funkar ju bra.
Utöver det utomordentliga sällskapet hos Erik på kvällen var temat TVÅ saker: plastpärlor och Mega Man 9. Jag får återkomma med vad jag menar med plastpärlorna, for now är det nog att säga att vi beställde över 120 000 pärlor för närmare 1 300 spänn. Stort projekt på gång. :)
Mega Man 9. Oh man vilket spel. Jag är har spelat de gamla spelen i nästan 20 års tid nu, så jag anser mig vara en ganska skicklig spelare vid det här laget. MEN! Fyfan vad svårt det är! Det var bara med massor möda och enormt besvär jag klarade av två banor på den ansenliga stund jag lade på spelet! Dock kommer man inte ifrån att tillfredställelsen av att faktiskt klara en bana är desto större när man väl lyckas. Och musiken låter som den ska och ännu mer! :)
Intressant att se hur man reagerar mentalt när man kör något som kräver så stor koncentration och minsta brist på detta leder till att Mega Man dör med en gång! Jag måste ha dött uppåt 30 gånger på Tornado Mans bana, och varje omgång tar det någon minut att komma fram till platsen där det är så svårt att man faktiskt dör. Att vråla till av frustration, göra yviga upprörda gester, och svära rent allmänt var inslag i så gott som varje "död", men efter att ha rest mig upp, gått några meter och svalkat mig lite satte jag mig igen, helt säker på att "den här gången kommer jag klara det". :)
Haha, Texas ligger och gnäller vid mina fötter, dags att gå en promenad med honom nu.
So long, sucker!
onsdag 22 oktober 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Och härmed skriver jag din första blogkommentar. Jag är bäst.
du måste visa bild på ditt projekt med pärlplattorna!
Kul med blog Emil!
Skulle vilja testa Mega Man 9, kan ju iofs ladda det på 360:n :D
Don't worry, mitt projekt kommer upp när det är klart. :) Snart är det plural på mina monster-projekt, vilket nog är mer sjukt än något annat. :P
Skicka en kommentar